Eftersom de andra två kissimurrorna inte skriver har jag heller ingen lust, men nu kände jag bara för det.

Ikväll, en fredag, har jag hör och häpna suttit hemma, ensam, med filt och tända ljus, i min nya fina soffa och tittat på filmer i datorn. Helt underbart. Behövde vara lite alone med alla tankar. Det har hänt så mkt på bara två veckor. Har träffat nya människor som öppnat ögonen på mig. Människor har blivit sårade. Jag har opererat ut en visdomstand och ser ut som en liten hamster just nu. Skolan är hur rolig som helst och jag har börjat dansa igen. Det mesta känns väldigt bra. Ja förrutom en grej då.

När vet man att det är ok att gå vidare? Var går gränsen? Jag försöker alltid att inte tänka så mkt, bara göra vad som känns bra för stunden. Ibland blir det bra, ibland dåligt. Någon kan bli ledsen. Och det gnager i mig. Jag har ingen aning om hur saker kommer bli, men det har man i och för sig aldrig. Äh, inte lönt att babbla om det eftersom jag inte tänker berätta exakt vad det handlar om och då fattar ni ingenting.

Så jag är både glad och ledsen kan man säga.

Mina systrar, vad jag saknar er nu! Två månader sen vi sågs tror jag. Kan ni börja skriva lite nu så jag vet vad ni sysslar med? Därför vi har denna bloggen ju.

Kärlek till er och alla som fortfarande klickar in och läser.

Förlåt för ett konstigt inlägg. Mycket i huvudet.

/Ida